Eftersom odlingarna ligger i lantlig miljö, är det lätt gjort, att den som utnyttjar endast de stora vägarna, missar denna kulinariska delikatess i dess egen omgivning och samtidigt också många intressanta landskap och sevärdheter, som även utanför den egentliga sparristiden, som sträcker sig från slutet av april till 24 juni, erbjuder massor av evenemang, som inte har direkt med sparris att göra.

Även innan den egentliga sparrissäsongen börjar, kan man köpa färsk sparris i Tyskland. Denna är då som regel importerad från sydligare länder och oftast av annorlunda kvalitet. Färsk sparris kan man köpa hos odlaren, som ofta erbjuder sina produkter direkt vid odlingen eller vid vägen utanför sin gård. Likaså erbjuder restaurangerna inom området förträffliga sparrisrätter. Under marknadsdagar kan man på torgen i intilliggande städer eller orter också köpa lokalt producerad sparris.

Även om sparrisen skördas endast under en kort tid, sätter sparrisfälten sin prägel på landskapsbilden redan från mars och långt in på hösten, då man kan se de gröna plantorna med de röda bären. Hos många av odlarna kan man få se på, när sparrisen skördas eller delta i organiserade utflykter.

Sparris har varit känd ganska länge, både som grönsak och som läkemedel. De gamla egypterna använde den redan för 4500 år sedan, och greker och romare kände till den före Kristi födelse. Som läkemedel ansågs den vilt växande sparrisen bl. a. vara urindrivande och dessutom hjälpa mot gulsot. I denna kapacitet användes den till in på 1800-talet. Romarna gjorde den bekant norr om Alperna, men den glömdes bort för att återkomma under 1500-talet som en dyrbar delikatess. Detta antas hänga samman med, att sparrisens näringsvärde är minimalt, även om den innehåller mycket vitamin B1 och E.

Sparrisen behöver värme och lucker, sandig, inte alltför fuktig mark, som, om det behövs, kan dräneras, eftersom även den under vintern kvarvarande fukten verkar förstörande. Just denna typ av mark förekommer i området Lüneburger Heide, speciellt den del som ligger norr om Braunschweig, där stora odlingar finns. Genom att skyffla upp jorden vid sparrisodlingen kommer de upp till 20 cm långa årsskotten att skyddas mot ljus, så att ingen klorofyll bildas. Denna typ av sparris kallas vit sparris och är känd först sedan slutet av 1800-talet. Fram till dess skördades grön sparris, som inte skyddades mot solljuset och därför i hela sin längd färgades grön. En ytterligare variant är den framför allt i Frankrike odlade violetta sparrisen, som skördas sedan skottet har kommit upp ur marken och spetsen fått en lätt grön-violett färgning. Denna sort betraktas i Tyskland som av sämre kvalitet.

Sparrisen är en mycket ömtålig grönsak och skall behandlas omsorgsfullt från skörden fram till tillredningen. Bra vit eller violett sparris känns igen på den slutna knoppen, den regelbundna växten, ett fortfarande fuktigt och ej ihåligt bottensnitt och ett gnisslande ljud, som uppstår, då man gnider färska sparrisstänger mot varandra. Tunna sparrisstänger är av lägre kvalitet. Som klass 1 betraktas sparris med en diameter av 12 - 16 mm, klass 1+ 16 - 26 mm. Grön sparris kan vara något tunnare och och knoppen lätt öppnad på grund av ljusets inverkan. Sparrisen skall om möjligt ätas samma dag som den skördas, men håller sig i kylskåp under 2-3 dagar, om den lindas in i en fuktig handduk. (Om sparrisen som maträtt, se här.)

Eftersom turistleden är mycket koncentrerad till vissa delar av de 750 km, har jag ansett det vara lämpligt att dela upp den i olika delar, som framgår av kartan ovan.
Inledning, norra delen, östra delen (Uelzen - Braunschweig), södra delen (Braunschweig - Bergen), södra mellersta delen (Bergen - Nienburg), västra delen (Nienburg - Hoya)  och norra mellersta delen (Hoya - Bispingen).

Materialet till denna turistled har välvilligt ställts till förfogande av www.niedersaechsische-spargelstrasse.de .