Vidare finns en samling bilder från Lüneburger Heide samt konstverk från olika århundraden. Det mest imponerande bygget på området är Montagnetto, också kallat "Nordens Neuschwanstein", ett byggnadsverk som svårligen kan beskrivas, det måste ses. Lika ovanlig är också den tillhörande barocka trädgården.

Litet vid sidan av turistleden ligger den statligt erkända rekreationsorten Amelinghausen (ca 3 900 inv.) och mest känd för den årligen återkommande festen, då man firar att ljungen blommar.

Leden för sedan vidare till Salzhausen (ca 3 100 inv.) och Winsen, där det sett ur nordisk synvinkel kan vara enklast att börja. På den fortsatta vägen passeras orten Bardowick, belägen i en lantlig omgivning, som fortfarande präglas starkt av grönsaksodling. Ortens historiska förflutna återspeglas bl.a. i den gotiska domen, som påbörjades 1368. Sitt nuvarande utseende har den sedan 1488, då tornen fick sina blyklädda tak. För musikvänner kan det vara intressant att besöka kyrkan S:t Nikolai, som har Nordtysklands äldsta orgel.

Vidare mot Lüneburg och sedan österut mot den lilla byn Neetze, som är en gammal ort med många arkeologiska fynd i form av stenyxor och guldsmycken från gravhögar. Iögonfallande är byns många vackra gamla hus, speciellt av typen Niederdeutsches Hallenhaus, en byggnad som ursprungligen byggdes i korsvirkesstil vid förra sekelskiftet, men som också kan vara helt i tegel med vackra utsmyckningar på fasaderna. De branta vasstäckta taken är inte sällan försedda med ett mot gaveln välvt trekantigt tak, där man i takets topp kan se de ofta förekommande korslagda hästhuvudena, som enligt tidigare tro skulle skydda mot onda makter. Ursprungligen byggdes dessa hus för att hysa både folk och fä.

Leden för vidare mot Bleckede, en liten stad vid Elbe, där man kan göra ett annorlunda slottsbesök. På över 1 000 m² presenteras i Elbschloss Bleckede flodlandskapets unika natur i anslutning till Elbe. I utställningen kan man följa Elbes lopp ända från källan. Slottsgården används ofta vid olika kulturevenemang, speciellt konserter.

Vägen mellan Bleckede och Hitzacker följer nära floden Elbe, som i det här området bestämmer landskapsbilden i mångt och mycket. Typiska är marskområdena, men även som inom detta område, närheten till rullstensåsar. Här har bildats upp till 70 m höga geestkanter, som mestadels är beväxta med bok- och ekskogar. Här finns ett ansenligt antal växter, av vilka 400 anses vara utrotningshotade. I området häckar också nästan 150 olika fågelarter och nordiska fåglar på väg söder- eller norrut rastar ofta i de skyddade områdena.

Två mindre orter, Walmsburg och Neu Darchau, passeras, innan man kommer fram till luftkurorten Hitzacker (ca 5 100 inv.). Staden är rik på korsvirkesbyggnader och ingår, liksom flera andra orter utefter sparrisvägen, också i den "tyska korsvirkesvägen". Till de gamla byggnaderna i staden hör också Gamla tullhuset från 1589, vilket numera är museum. Nyare, men ändå i ruiner, är den sprängda betonganläggning utanför staden, där man under kriget hade ett lagersystem med underjordiska tankar. På området fanns också till 1945 ett holländskt krigsfångeläger och ett läger för ryska, ukrainska och tjeckiska tvångsarbetare.

Nästa större ort efter Hitzacker är staden Dannenberg mitt i ett varierat landskap. Bilden av innerstaden karaktäriseras av de motsatser, som bildas av gammalt och nytt framför allt vad byggnader beträffar. Redan under 1200-talet kom staden att spela en roll i den tyska historien, då den danske kungen Valdemar II efter stridigheter med greven av Schwerin hölls som gisslan i borgtornet. Tornet kallas alltjämt "Valdemartornet" och bestämmer tillsammans med tornet på S:t Johanniskyrkan stadens siluett. I tornet finns numera stadens hembygdsmuseum, vars naturvetenskapliga samlingar förmedlar ett omfattande intryck av den stora artrikedom, som finns i landskapet omkring Dannenberg. En speciell klenod i stadens omedelbara närhet är det Ohmska huset, ett korsvirkeshus från 1656, som är medelpunkt för många kulturella aktiviteter.

Fynd visar att området runt Lüchow var bebott redan under förhistorisk tid, men det är först under vår tidräkning, som orten uppträder som självständigt begrepp. Man har kunnat visa, att det omkr. år 1000 fanns en slavisk vallanläggning runt staden. I mitten av 1000-talet kom området på Elbes vänstra sida under tyskt herravälde och allt sedan dess har Lüchow varit medelpunkt i den nuvarande sydkretsen. Som stad är Lüchow känd sedan 1314 och under hela tiden fram till 1945 var det en typiskt lantlig stad, vars utveckling bestämdes av den omgivande traktens jordbruk. Den långsamma utvecklingen förklaras till vis del också genom närheten till det dåvarande preussiska Salzwedel, som genom sin snabbare utveckling hade alla de faciliteter, som Lüchow saknade. Genom gränsdragningen efter andra världskriget förlorade man kontakten till det näraliggande Altmark och genom kraftigt understöd från stat och delstat kunde man ändra stadens infrastruktur bl.a. i riktning mot industri, där även svenska företag är företrädda (SKF).

Lüchow är bekant för sina vackra korsvirkeshus i gamla stan. Iögonenfallande är den stora likheten mellan husen, vilket beror på den brand, som härjade 1811 och förstörde så gott som hela gamla stan. Vid den påföljande återuppbyggnaden kom större delen av husen att byggas i samma stil. En utmärkt vy över staden får man från toppen av "Amtsturm", en rest efter det tidigare grevliga slottet. I tornet finns inhyst ett hembygdsmuseum. Sevärd är också S:t Johanniskyrkan, omnämnd 1298, en treskeppig gotisk hallkyrka med trappgavel på västra sidan. Av den rika medeltida inredningen har bara dopfunten från 1417 överlevt reformationen. Från 1800-talet finns en stor mängd hus bevarade.

I trakten runt Lüchow finns ett antal säreget byggda byar kallade "Rundling". Dessa har husen grupperade runt byns centrum med bara en enda väg som förbindelse till yttervärlden. Många frågor har rests, varför byarna har byggts på detta sätt, men ett definitivt svar har man inte hittat. Ett vet man dock: venderna, en slavisk folkstam, invandrade omkring år 1000 över Elbe och där slaviska bosättare kom under tyskt herravälde, uppstod dessa underliga runda byar. Exempel på sådana byar är Lübeln, Göttien, Satemin, Tolstefanz och Bussau. Den, som vill veta mera om byarnas historia, rekommenderas att besöka museet Wendlandhof i Lübeln.

Sparrisvägen fortsätter västerut mot Rosche, som först omnämndes i en klosterurkund. Genom fynd i några gravfält i närheten utgår man dock från, att området var befolkat redan under bronsåldern. Orten var länge övervägande orienterad mot jordbruk, men så småningom utvecklades också hantverk och handel. Efter andra världskrigets slut steg antalet innevånare, då många flyktingar och fördrivna tillkom för att arbeta inom jordbrukssektorn. Sedan 1970-talet har man satsat på turism sedan Rosche utnämnts till statligt godkänd luftkurort.

Från Rosche är det inte långt till Uelzen, som är etappmål för den norra delen av sparrisvägen.