Talrika utsmyckningsvarianter, rikt utsirade utbyggnader och påkostade fönsterkonstruktioner sätter sin prägel på korsvirkeshusen mellan Rhen, Main, Spessart och Odenwald. Detta återspeglade redan under medeltiden betydelsen och blomstringen av korsvirkesstäderna inom regionen. Inte enbart till fots eller med bil kan man upptäcka denna del av korsvirkesvägen. Speciellt för cyklister erbjuder regionen mycket sevärt, väl utbyggda vägar och pittoreska landskap.
Trebur (ca 13 200 inv.) är känd sedan 829. Alltsedan 800-talet fanns en kungaborg i Trebur, där det även hölls riksdagar. Speciellt känd blev orten i samband med kungen Henrik IV, sedan oppositionella furstar på furstedagen i Trebur hade tvingat honom att bilägga sin konflikt med påven, vilket resulterade i vandringen till Canossa. I fortsättningen förlorade Trebur sin betydelse som kungsgård, då de efterföljande kungarna slutade att besöka borgen. Från 1200-talet och framåt ägdes orten av olika ätter, men också Tyska Orden och olika kloster stod som ägare. 1600- och 1700-talen karaktäriserades av allehanda olyckor som krig, pest och vattenöversvämningar. Även delar av 1800-talet medförde sociala och ekonomiska missförhållanden, som ledde till bl.a. utvandringar. Först det ekonomiska uppsvinget i Rhen-Mainområdet och därmed förbundna nya arbetsplatser ledde till ett beskedligt välstånd, som dock omintetgjordes under 1900-talets första hälft. Efter 1945 påbörjades återuppbyggnaden och hundratals flyktingar integrerades. Byn förlorade sin huvudsakligen lantliga karaktär och utvecklades till en modern ort, där arbetare bosatte sig. Utvecklingen gynnades av arbetsmöjligheterna i den närbelägna Opelfabriken.
I de flesta städer ingående i Tyska korsvirkesvägen är det vanligt att de flesta korsvirkeshusen ligger samlade i anslutning till torget. Så ej i Trebur, där de runt 300 husen finns utmed sidogränder eller i olika ortsdelar. Ett för Trebur typiskt korsvirkeshus finns på Astheimer Strasse 8 inte långt från det gamla rådhuset. Huset byggdes omkring 1680 och uppvisar bjälkar, som knappast har förändrats sedan dess.
Till ortens sevärdheter hör också Laurentiuskyrkan, som troligen har uppstått ur det tidigare kapellet. Delar av kyrkan härstammar från 1000-talet. Därmed skulle kyrkan vara en av de få som bibehållits från ottonisk tid (slutet av 900-talet).
Dreieich (ca 40 700 inv.) är som stad tämligen ung och består av en sammanslutning av städerna Dreieichenhain och Sprendlingen samt tre landsbygdskommuner. Staden har sitt ursprung i ett vittomfattande skogsområde, där under 800-talet endast kejsaren hade jakträtt. Under 900-talet utvecklades ett centrum under namnet Dreieichenhain, då man byggde en senkarolinsk jaktgård. Under 1000-talet ersattes denna med en borg, som senare byggdes ut till det omfång den har idag. Omkring borgen uppstod en bosättning, som 1256 fick status som stad. Denna, som då gick under namnet Hayn, omgärdades med murar och senare också med vallar och gravar. 1545 blev befolkningen luthersk, medan den styrande ätten konverterade till calvinismen med långvariga stridigheter som följd. Inte ens den positiva ekonomiska utvecklingen under slutet av 1500- och början av 1600-talet kunde påverka meningsskiljaktigheterna. 1840 bytte staden namn till Dreieichenhain.
Till stadens sevärdheter hör borgruinen Hayn, som är en rest från högmedeltiden. Den äldsta delen av anläggningen, bostadstornet, tillkom redan under salisk tid (900- - 1100-talet). Detta är ett av de få profana arkitekturvittnesbörden från den tiden i Tyskland. I borgen hålls ofta festivaler och festspel.
I Gamla stan med gotisk stadsmur är korsvirkeshusen av yppersta klass med mängder av utsirade utsmyckningar som prydnader . Även i de andra stadsdelarna finns vackra korsvirkeshus.
Hanau-Steinheim (ca 12 900 inv.) är sedan 1974 en stadsdel i Hanau, som beskrivs på annan sida. Gamla stan i Steinheim präglas av korsvirkeshus, sevärda kyrkor och av det mäktiga slottet. Bland de kända husen finns det s.k. Indaginehuset, bostad för en katolsk präst och astrolog runt 1500. Här finns också en av Hessens äldsta korsvirkesbyggnader, Haus Volk, byggt omkring 1395.
Seligenstadt (ca 20 200 inv.) är en småstad med trånga gränder, färggranna korsvirkeshus och imponerande sevärdheter från olika epoker, men också en stad med en växlande historia bakom sig. Här fanns romarna redan år 100 och uppförde ett kastell. Sedan gränsen, Limes, hade fallit 260, efterföljdes de av alemannerna. Första skriftliga omnämnandet skedde 815 av Karl den Stores biograf (orten hette då Obermühlheim), som 830 påbörjade byggandet av den efter honom uppkallade Einhardbasilikan, som fortfarande står som stadens symbol. I det till kyrkan hörande klostret, som byggdes om under barocken, bodde benediktinermunkar fram till 1803. 1175 fick orten stadsrättigheter av kejsaren Fredrik Barbarossa och fick kalla sig fri riksstad fram till 1309. Sedan Staufernas rike gått under, överfördes Seligenstadt till ärkebiskopsdömet Mainz. Under medeltiden blomstrade staden genom handel och hantverk och i Gamla stan byggdes en mängd korsvirkeshus, som sätter sin prägel på den. Hela detta område med de 177 husen innanför de medeltida stadsmurarna är k-märkt.
Under de senaste årtiondena har en mycket kompetent sanering av Gamla stan skett och husen har satts i stånd med hjälp av hantverksmässiga metoder och naturliga byggmaterial. Till typiska material i Seligenstadt hör lera, halm och trä. Runt torget finns korsvirkeshus från 1400- till 1600-talen. Ett av de mest bekanta är "Einhardhuset" från 1596, som på sina rikt utsirade utbyggnader skildrar, hur staden fick sitt namn.
Babenhausen (ca 16 000 inv.) kan tack vare sitt läge mellan större städer förena fördelen av storstädernas närhet med vidsträckta rekreationsområden. Därför är Babenhausen med sin gamla stadskärna med korsvirkeshus, slott och stadsmur en omtyckt plats att både bo och vistas i. Staden anlades omedelbart norr om borgen Babenhausen med torget i mitten och fick stadsrättigheter 1295 då också byggandet av en mur påbörjades. En stor del av muren finns fortfarande kvar. Under trettioåriga kriget försökte staden att hålla sig neutral, vilket inte hjälpte mycket. På grund av närheten till Kurpfalz och härvägarna i Rhendalen besattes och plundrades både staden och omkringliggande byar, framför allt genom de kejserliga trupperna. Sedan den siste greven av Hanau hade avlidit kom det 1736 till motsättningar mellan de möjliga arvingarna, varvid de båda sidorna besatte var sin del av området. Inte förrän 1771 kunde ett domstolsbeslut avgöra tvisten och Babenhausen tillföll lantgrevskapet Hessen-Kassel. Detta ändrades sedan under napoleonkrigen, då storhertigdömet Hessen-Darmstadt övertog förvaltningen. Då staden växte ut under 1800-talet, började man också bryta genom stadsmurarna och -portarna och nya stadsdelar tillkom. Under andra världskriget fanns i Babenhausen ett läger för sovjetiska krigsfångar. Efter kriget fanns fram till 2006 en amerikansk garnison stationerad i staden.
Stadens äldsta korsvirkeshus finner man direkt bredvid Häxtornet. Dock är det inte byggt 1442, som det står på inskriften, utan 1484. Byggnaden är utomordentligt väl bibehållen. I Backhausgasse kan man se den gamla prästbostaden, ett hus med en massiv grund från 1595 och därovan en sevärd överbyggnad i korsvirke.
Dieburg (ca 15 300 inv.), som ligger på bördig mark, drog redan under bronsåldern till sig bosättare. Omkring år 125 grundade romarna en liten metropol, känd endast genom bokstäverna MED. Det första officiella omnämnandet av staden dateras till 1207. 1310 övergick Dieburg helt i Kurmainz ägo, vilket kom att göra staden till en liten katolsk enklav i ett annars protestantiskt område. Detta präglar fortfarande staden, som årligen drar till sig tusentals troende för en vallfärd till "Guds moder". Att staden har haft perioder av välmående, bevisas av de tre slotten, den barocka slottsträdgården och de dyrbart gestaltade borgerliga korsvirkeshusen.
Torget och de angränsande gränderna (Zuckerstrasse är alltsedan medeltiden en av stadens viktigaste affärsgator) utgör sedan 1100-talet stadens centrum. Här ser man också korsvirkeshus med påkostade fönsterkonstruktioner och dekorativ utsmyckningar. På Zuckerstrasse 4 finner man stadens äldsta korsvirkeshus, ett s.k. "Ständerbau" från 1384 (hyser ett glasscafé). Mitt emot ligger korsvirkeshus från 1400- och 1500-talen med sin representativa fönsterplacering på fasaderna.
Gross-Umstadt (ca 21 300 inv.) är den nordöstligaste ingångsporten till Odenwald och området har varit bebott sedan den yngre stenåldern. Stadens historia börjar annars 766, då kung Pippin skänkte en kungsgård till klostret Fulda. Sedan 1255 var Hanau och Fulda likaberättigade ägare till staden, som tidigt fick stadsrättigheter tack vare sin centrala betydelse. 1390 avträdde Fulda sin andel av staden till Pfalzgrevarna. Detta nya dubbla herravälde medförde emellertid stridigheter mellan parterna och kunde inte heller biläggas genom förlikning. Staden hemsöktes av ett flertal krig under 1500- och 1600-talen liksom av det franska revolutionskriget. Kyrkligt sett hörde Gross-Umstadt till ärkebiskopsdömet Mainz. 1523 började den lutherska läran att breda ut sig och 1547 genomfördes reformationen (pfalziska delen reformert och den hessiska luthersk). Ofta kom det till stridigheter mellan de båda trosriktningarna, men sedan trettioåriga kriget existerar båda konfessionerna vid sidan av varandra. Sedan andra världskrigets slut har antalet katoliker ökat efter stor invandring av fördrivna från Tysklands östra delar.
Gross-Umstadt är rikt på lämningar från tidigare epoker. Från att ha varit en frankisk bosättning växte staden ut över sina gränser och av de tidigare försvarsanläggningarna finns idag inte mycket kvar. Talrika historiska profana byggnader visar på den rikedom, som gör att stadsbilden inte kan förväxlas. Ett betydande historiskt byggnadsverk är den evangeliska stadskyrkan. Med undantag för det äldre västtornet är det en byggnad från tiden 1465-1494. I sakristian och koret finns restaurerade väggmålningar från byggnadstiden. De talrika slotten visar på stadens betydelse som säte för förvaltningar, t.ex. Pfälzer Schloss, Wambolt'sches Schloss, Darmstädter Schloss m.fl. En särskilt imposant byggnad är renässansrådhuset vid torget. Detta byggnadsverk, uppfört i början av 1600-talet, utgör en arkitektonisk höjdpunkt inte bara i staden, utan också i en vidare omgivning. I torgets omgivningar finns också ett flertal kärleksfullt renoverade korsvirkeshus. Även i stadsdelen Richen finns flera korsvirkesbyggnader, de flesta från 1700-talet med rundbågade infarter.
Vinodlingen i trakten har en tradition, som går tillbaka till romartiden. Umstadt - med beteckningen "Odenwälder Weininsel" - hör till vinodlingsområdet "Hessische Bergstrasse", som fram till Tysklands återförening var det minsta odlingsområdet i Tyskland. Numera intas denna plats av områdena "Saale-Unstrut" och "Sachsen". Detta hessiska vin anser vinkännare vara kraftigt, friskt och spritsigt.
Wertheim (ca 23 500 inv.) har sitt första ursprung under 600-talet, då en första bosättning skedde på den plats där det nuvarande Kreuzwertheim ligger. Orten omnämndes första gången 779 och förlänades marknadsrättigheter 1009. Under tidigt 1100-tal flyttade en adlig ätt in och kallade sig grevarna av Wertheim. De byggde en borg på Taubermynningens högra strand och nedanför denna försvarsanläggning bildades en ny bosättning, som också fick namnet Wertheim. Denna omnämns 1192 och fick stadsrättighet 1306 och senare också mynträtt. Under 1500-talet kom vinodling att utgöra den huvudsakliga inkomstkällan. Som en följd av trettioåriga kriget förstördes borgen 1634 och finns sedan dess kvar som ruin.
Den tidigare residensstaden erbjuder med sina medeltida gränder, korsvirkeshus och den imponerande borgruinen en alldeles egen atmosfär. Det är få städer, som i likhet med Wertheim, så har bevarat karaktären av gammalfrankisk småstad. Staden har en rad sevärdheter i form av museer, stiftskyrkan, Kilianskapellet och gamla korsvirkeshus som "Haus der vier Gekrönten", "Blå huset" m.fl.
Miltenberg beskrivs utförligt på annan sida.
Walldürn (ca 11 600 inv.) var enligt de senaste arkeologiska fynden bebott redan för 5 000 år sedan av människor från yngre stenåldern. Omkring 600 f.Kr. fanns här kelter och ca år 150 kom romerska härar till området. För att skydda sig mot anfallare byggde romarna ca 3 mil västerut en skyddsvall, Limes, där sedan männen från det underkuvade folket fick göra militärtjänst. År 260 besegrades romarna av alemannerna, som sedan i sin tur besegrades av frankerna. Under 1100-talet byggdes borgen Wildenberg, varifrån sedan den mäktiga släkten regerade. De efterkommande delade upp området sinsemellan och sålde det, vilket medförde en utarmning av släkten, som 1323 dog ut. Den tidigare residensstaden blev nu under Mainz ledning en ganska obetydlig småstad. Under 1400-talet utvecklades orten tack vare vallfärder, som satte en väsentlig prägel på staden. Under kommande århundraden utvecklades denna inkomstmöjlighet ytterligare till att omfatta grenar som tillverkning av ljus, konstblommor och bröd, gastronomi etc. i en annars jordbruksorienterad småstad. Under 1500-talets bondekrig förlorade Walldürn sina tidigare stadsrättigheter, vilka officiellt inte återlämnades förrän 1948. Även under de efterföljande krigen fram till 1815 drabbades Walldürn hårt på grund av genomtågande arméer. Efter andra världskriget påbörjades en uppbyggnad av dels de äldre industrierna, dels också helt nya. 1959 blev Walldürn dessutom garnisonsstad.
I staden finns åtskilliga historiska byggnader, däribland Tysklands äldsta intakta rådhus (från 1448). Många av de gamla byggnaderna har under senare tid sanerats, t.ex. korsvirkesbyggnaden "Mollenhof". Till de kända byggnaderna hör också basilikan, en av de vackraste barockbyggnaderna i Rhen-Mainområdet.
Tysklands äldsta rådhus byggt 1448, som genomgående har varit säte för borgmästarens ämbete, finns i Walldürn
Erbach (ca 13 400 inv.) är officiellt känt sedan 1095 och har fått sitt namn efter en bäck, som på vissa sträckor passerar staden under jorden. En välsituerad herremannasläkt tog sig samma namn och byggde omkring 1180 en vattenborg vid floden Mümling. I omedelbar närhet byggdes borgfolkets bostäder inom en muromgärdad bosättning. Detta var början till staden, som växte kontinuerligt och 1545 byggdes rådhuset. Med trettioåriga kriget och de efterföljande peståren avfolkades staden och den omkringliggande trakten nästan helt. För att motverka denna utveckling togs många tillvandrade personer emot till gynnsamma betingelser. Trots detta gick uppbyggnaden under lång tid bara långsamt framåt. 1750 kunde man inviga den nya stadskyrkan i stället för det gamla kapellet från 1370. Den siste riksgreven Franz I försökte förbättra förhållandena i sitt land genom att främja jordbruk och boskapsskötsel. Honom hade man också att tacka för, att elfenbenssnideriet infördes som ett yrke. 1806 underordnades Erbach storhertigdömet Hessen och den tidigare residensstaden deklasserades till kretsstad, vilket innebar stora förändringar inte bara inom förvaltningen utan också för handel, hantverk och industri. Sedan 1945 har staden ständigt vuxit, inte minst genom områdesreformen 1972, då ett flertal grannorter inkorporerades.
Erbach är statligt godkänd luftkurort och centrum för elfenbenssnideri. Sedan 1966 finns här också Tyska elfenbensmuseet, som är Europas enda specialmuseum för elfenbenskonst. Gamla stan har en mängd sevärda byggnader att visa upp: det imponerande barockslottet, gamla rådhuset, orangeriet, torget, den senbarocka stadskyrkan och många restaurerade korsvirkeshus.
Reichelsheim ( ca 8 600 inv.) är en luftkurort i mellersta Odenwald inbäddad bland höjder och skogar. Med sitt milda klimat är den högt uppskattad av besökare, som vill tillbringa några semesterdagar i lugn och ro med vandringar i de stora skogarna. Orten är känd sedan 1303, men är säkerligen betydligt äldre. Ändelsen -heim tyder på en frankisk bosättning och en ort med ett likartat namn, "Richoltsheim", omtalas omkring 800.
Till Reichelsheims sevärdheter räknas slottet Reichenberg, som tillkom under 1200-talet. I slottsanläggningens olika delar kan man se exempel på byggnadsstilarna gotik, renässans och barock. Slottet köptes 1979 av en kristen ungdomsförening, som har gjort om det till en mötes- och konferensplats. Offentligt tillgängliga är slottsgården, det gotiska kapellet och slottscaféet.
Regionalmuseet Reichelsheim är inhyst i det 1554 byggda rådhuset. Utställningstyngdpunkter är bergsbrytning, geologi och gamla hantverk från regionen.