Paderborn

Många av Paderborns sevärdheter är betydligt äldre än från 1500-talet. Till dessa hör bl.a. grunden från Karl den Stores borg, Bartholomeuskapellet (invigt 1017), domkyrkan, som huvudsakligen uppstod under 1200-talet, och den romanska Gaukyrkan från slutet av 1100-talet.

Stadens vackra rådhus med de tre gavlarna tillkom 1613 - 20 och räknas som ett paradexempel på weserrenässans. Gavlarna vilar på doriska pelare, som bildar en luftig pergola. Alldeles i närheten av rådhuset finns Heisingska huset, ett patricierhus från omkr. 1600. Huset har en vackert och rikligt utsmyckad fasad, som visar upp likartade stilistiska drag som det något yngre rådhuset.

Till denna stilriktning hör också slottet Neuhaus, som tidigare var biskopsresidens. Det tillkom ursprungligen på 1300-talet och räknades till Westfalens mest betydande vattenslott. Den nuvarande anläggningen byggdes under 1500-talet och är ett imponerande exempel på weserrenässans. Slottet restaurerades så sent som till trädgårdsutställningen 1994 samtidigt som den barocka trädgården rekonstruerades efter planer från 1700-talet.

Detmold

I Detmolds innerstad finns ett stort antal byggnader från weserrenässansens tid. Utefter "Krumme Strasse" finns på ena sidan en följd av korsvirkeshus från tidsperioden, däribland stadens näst äldsta hus, som byggdes strax efter den stora stadsbranden 1547. På många av dessa hus kan man studera talrika sniderier och andra tidstypiska utsmyckningar. Ett av de vackraste husen upptäcktes så sent som 1979, då man knackade bort putsen och därunder fann en mycket rikligt utsirad gavel, som då restaurerades. Till de intressanta husen hör också det på Lange Strasse 14. Till skillnad från de flesta andra har detta en putsad sandstensfasad, som tillkom 1587. Efter en grundlig renovering 1987 har det återfått sitt ursprungliga utseende. Med sina tre gavlar påminner det om rådhuset i Paderborn.

Slottet i Detmold byggdes i mitten av 1500-talet, varvid man utnyttjade en äldre borganläggning från 1350. Speciellt gäller detta det runda hörntornet. Byggmästaren hade tidigare byggt slottet Neuhaus i Paderborn och följde vid uppförandet av detta sitt sista slott den tidigare planlösningen; härav de många likheterna slotten emellan. Slottets front är med sina gavlar byggd så, att man får intrycket av att man ser på flera vid sidan av varandra byggda hus. Den vänstra delen av fasaden har flera utsmyckningar medan den högra är något stramare byggd. 

Bad Salzuflen

I stället för att åka direkt till Lemgo, tar man med fördel en omväg över Bad Salzuflen för att beundra husen i innerstaden. Utefter Lange Strasse finns en lång rad hus från weserrenässansens tid. Flera av dem visar upp de typiska rosetterna, rikt snidade gavlar och annan utsmyckning. Trots att staden drabbades under trettioåriga kriget på samma sätt som omkringliggande städer, avtog inte byggandet under krigsperioden. Gatorna runt torget är stadens kanske mest sevärda område. Vid sidan av varandra lät två borgmästare uppföra var sitt hus, där det ena anpassades till utseendet till det mittemot liggande rådhuset. Båda är rikt utsmyckade, fast på olika sätt. Inte långt därifrån kan man bese stadens äldsta hus från 1520. Mitt under brinnande krig uppfördes ett av weserrenässansens allra vackraste hus, Exterhof.

Rådhuset är betydligt större än de omgivande borgarhusen och den 1545 påbörjade byggnaden är ett tecken på den dåtida stadens självmedvetenhet. Gavelns fönster är så placerade, att blicken automatiskt leds uppåt mot alla de utsmyckningar, som finns.

Lemgo

Den gamla hansestaden Lemgo har sina handelsmän att tacka för den rikedom som kom staden till del under senmedeltiden. De ville gärna visa sitt ekonomiska oberoende genom praktfulla byggnader. Bland de pampigaste är "Hexenbürgermeisterhaus", som numera tjänar som stadsmuseum, ett av de äldsta i området. Huset är ett enastående exempel på hur weserrenässansen gestaltade hus i städerna. Trots flera ombyggnationer har man bibehållit husets ursprungliga struktur. Fasaden uppvisar de typiska burspråken, indelningen genom halvpelare och gesimser. Här finns också, förutom många andra personer, den ganska vanliga avbildningen av Adam och Eva.

Namnet har huset fått på grund av den ökände borgmästaren Hermann Cothmann, som under sin ämbetsmannaperiod förde en förbittrad kamp mot "häxeri" och lät avrätta ett stort antal kvinnor för detta brott. I museet visas bl.a. en mängd tortyrinstrument, som kom till användning.

Staden har som helhet många sevärda hus från 1500-talet, ett flertal av dem med utsökta sniderier, som visar gudar, vanliga människor och symboliska avbildningar av t.ex. girighet, fåfänglighet etc.

På goda grunder har stadens rådhus upptagits på UNESCO:s lista över betydande konstverk i Europa. Med början 1325 uppstod det i öster liggande långhuset för att sedan genom tillbyggnader under flera århundraden successivt få dagens utseende, vars höjdpunkt utgörs av det s.k. apoteksburspråket. Framför allt är det de värdefulla stenhuggararbetena på burspråket och rådhusarkaden som bestämmer den intressanta samlade bilden. Att så många värdefulla liknande arbeten återfinns i just Lemgo hänger samman med det faktum, att här verkade under renässansen ett flertal av den tidens mest berömda stenhuggare.

Strax utanför staden ligger slottet Brake, som uppfördes omkring 1590 på en plats, där en tidigare borg hade stått. Iögonfallande är det kraftiga tornet, som är rikligt utsmyckat i likhet med den kvarvarande norra flygeln. Tyvärr har slottets barocka parkanläggningar försvunnit liksom den ena flygeln, som revs 1820. Inne i slottet kan fortfarande byggdetaljer och utsmyckningar ses från den tid, då slottet uppfördes. Sedan 1989 är slottet centrum för alla bemödanden att visa upp weserrenässansens tid. Här har skapats ett museum med utställningsföremål, som skildrar epoken för en bred publik samtidigt som slottet också tjänstgör som en central för den vetenskapliga forskningen inom området.

Hameln

Med undantag för de båda kyrkorna S:t Bonifatius och S:t Nicolaus, som båda är avsevärt äldre, stammar större delen av byggnaderna i Gamla stan från 1500 - 1700-talen. De viktigaste renässansfasaderna kan man bese inom ett litet område. Till dessa hör det s.k. Rattenfängerhaus, som har fått sitt namn efter en inskrift på en medeltida bjälke, där det berättas om barnens uttåg ur staden 1284. Inget annat hus i staden har en sådan detaljrikt utsmyckad fasad.

I Leisthaus, som numera är Hamelns museum, har man möjlighet att också se den inre uppbyggnaden av ett renässanshus. Den eleganta fasaden, som döljer ett korsvirkeshus, är försedd med många utsmyckande detaljer som halvpelare, lejonhuvud, målat tegel etc. Dessutom finns mellan två etager avbildade symboler för de kristliga dygderna.

Till de bekanta husen hör också Stiftsherrenhaus, som även det disponeras av museet. Huset har fått sitt namn under senare tid, då man antog, att här tidigare måste ha bott någon kyrkans man, eftersom huset är rikligt utsmyckat med bibliska figurer. Byggherre var emellertid en av stadens borgmästare, som med dessa avbildade figurer ville visa sin humanistiska bildning. Förutom dessa bilder finns också masker, som visar på renässansens dekorationsglädje.