(Namnet anses han ha fått genom att han en gång, då han var fängslad, hoppade från sitt tornrum ned i floden Saale och på så vis kunde undkomma. Springen=hoppa) Borgen hör till de mest intressanta borganläggningarna i Tyskland och spelade en roll inte bara som försvarsborg utan också för regerings- och representationsändamål. Omkring 1200 var borgen en utmärkt plats för den höviska kulturen och den tidens mest kända diktare som t.ex. Walther von der Vogelweide, Wolftram Eschenbach, Heinrich von Ofterdingen m.fl vistades här.

Mellan åren 1211 och 1228 tillbringade här den heliga Elisabeth av Thüringen i egenskap av brud och maka till Ludwig IV mer än 2/3 av sitt liv. I det s.k. Elisabeth-Kemenate (ett rum oftast avsett för kvinnor) kan man se en mosaik, som visar bilder ur hennes liv.

Även Martin Luther befann sig på borgen Wartburg under en tid. Efter riksdagen i Worms 1521, då Luther förklarades "fågelfri", fördes han bort av vänner och bereddes en fristad på Wartburg. Här påbörjade han sitt stora arbete med att översätta Nya Testamentet till tyska från den grekiska ursprungsutgåvan. Med denna översättning bidrog han på ett avgörande sätt till att forma det tyska skriftspråket. Under sin vistelse på borgen var han för övriga känd som "Junker Jörg". Det rum han bebodde, Lutherrummet, har sedan hans tid stått nästan oförändrat och blivit mål för otaliga pilgrimer. På väggen hänger tavlor av Lucas Cranach d.ä. föreställande "Junker Jörg".

Under 1800-talet förekom borgen Wartburg i flera historiska sammanhang. Här firade man 300-årsjubileet av reformationen, 1817 kom ca 500 studenter för att fira årsdagen av folkslaget vid Leipzig. Detta var den första borgerligt-demokratiska samlingen i Tyskland, där deltagarna kämpade för en enad nationalstat. Härigenom kom Wartburg att bli en symbol för det tidigt demokratiska Tyskland. Genom sitt läge nära den tysk-tyska gränsen kom Wartburg senare också att stå för tysk integration och enhet.

Under 1800-talet kom Wartburg mer och mer att utformas som en nationell symbol. Sedan länge försvunna delar som t.ex. tornet och det uppvärmbara rummet uppfördes på nytt på de gamla fundamenten. Den romanska salbyggnaden, en 1155 uppförd byggnad med 170 pelare och mästerliga kapitäler och för sin tid den vackraste profana byggnaden norr om Alperna, restaurerades och utrustades ingående. I flera rum finns verk av senromantikern Moritz von Schwind bibehållna.