Området Lüneburger Heide breder ut sig som en triangel mellan Hamburg, Bremen och Hannover och har de största sammanhängande hedarna i Västeuropa. Begreppet Lüneburger Heide betyder för många människor även utanför Nordtyskland "lugn och ro, ensamhet och oförstördhet". Detta stämmer bara delvis, eftersom området har blivit ett omtyckt utflyktsmål och rekreationsområde för många storstadsbor.
Staden Buchholz (ca 37 800 inv.) i norra delen av området ligger strax utanför Hamburgs portar och är också en inkörsport till Lüneburger Heide. Buchholz är en ung stad (1958), som har fått sin utveckling under 1900-talet, befolkningsmässigt framför allt efter andra världskriget, då man i högre grad än andra orter kunde dra fördel av sitt goda geografiska läge. Närheten till Hamburg gjorde, att allt flera bosatte sig på den lilla orten och pendlade till sina arbeten.
Rakt österut vid floden Luhe ligger staden Winsen (ca 33 300 inv.) mitt i ett kontrastrikt landskap bestående av marskland och hedar. I likhet med Buchholz har man nära till storstaden Hamburg men också lika nära till den gamla saltstaden Lüneburg. Stadens historia går tillbaka till mitten av 1100-talet, då Winsen först omnämndes. Stadsrättigheter torde ha utfärdats under tidigt 1200-tal, även om den inte omtalas som stad förrän 1293.
956 omtalades Lüneburg (ca 71 600 inv.) första gången och vid den tiden fanns redan borgen och klostret S:t Michaelis liksom saltbrottet. Runt omkring dessa utvecklades till mitten av 1400-talet staden Lüneburg. Tack vare brytningen av det sällsynta saltet fick staden ökad vikt i Hanseförbundet. Speciellt gällde detta i förhållande till Lübeck.
Verden vid floden Aller (ca 26 600 inv.) är känd sedan 700-talet, då här låg en viktig tingsplats. I namnet döljer sig det gamla ordet "Furt", flodövergång. I långliga tider använde sig handelsmännen av denna övergång över Aller som en korsväg i förbindelserna från öst till väst och från nord till syd.
Öster om Verden och ganska mitt i hedområdet ligger Soltau (ca 21 100 inv.), först omnämnd 936. Den första bosättningen låg i närheten av den nuvarande Johanniskyrkan. 1383 flyttade innevånarna in i en borgliknande fästning vid sammanflödet av Böhme och Soltau, men redan efter fem år måste byggandet av borgen upphöra. Samma år fick Soltau också stadsrättigheter.
Ytterligare österut ligger Uelzen (ca 33 200 inv.), en stad, som turismen betyder mer och mer för. Framför allt uppskattas den som utflyktsmål av innevånare i de större städerna i närheten. Här finns goda möjligheter till avkoppling både inom den kulturella och den fritidsinriktade sektorn.
På väg söderut kommer man i utkanten av heden till staden Bergen (ca 12 700 inv.), som är känd sedan slutet av 1200-talet. Orten utvecklades tidigt till en kyrklig medelpunkt samt centrum för förvaltning och rättsväsende. Dels genom kyrkan, dels genom fogdarna blev Bergen medelpunkt för ett stort område med tendenser, som visade mot en stadsstruktur.