1945 återinsattes han av amerikanarna för att efter ett halvår avsättas av britterna. Han gjorde sedan karriär inom CDU (det kristdemokratiska partiet). 1948 valdes han till president för det parlamentariska rådet och året efter till förbundskansler i det första valet efter kriget. Denna post hade han till 1963. Under sin tid som förbundskansler bemödade han sig om att återvinna den tyska suveräniteten liksom att upprätthålla goda förbindelser med sådana länder, som tidigare hade varit fiender, framför allt Frankrike och den nya staten Israel. I en omröstning i nov. 2003 valdes han till den person, som betytt mest för Tyskland under alla tider.
Adenauer och hans regeringar kom alltså att helt prägla uppbyggnaden av Förbundsrepubliken. Förtjänsten att den nya republiken kunde blomma upp under så kort tid, kan tillskrivas olika faktorer: kraftfulla politiker, som strävade åt samma håll och inte käbblade inbördes, fackföreningar, som såg till att det var lugnt på arbetsmarknaden, utlandshjälp (främst USA med Marshallplanen), ett arbetsamt och strävsamt folk.
Samtidigt med Adenauer verkade också Theodor Heuss, vald 1949 till Tysklands förste förbundspresident. Även han hade verkat politiskt tidigare, om än inte i så stor utsträckning som Adenauer. I likhet med denne kom också Heuss in i parlamentariska rådet. Som president i den nybildade staten, var det för honom viktigt att överbrygga inrikespolitiska motsättningar mellan partierna. Hans mjuka framtoning gjorde att han blev en omtyckt landsfader för tyskarna likaväl som en framstående representant för det nya Tyskland vid utlandsbesök. Han omvaldes med stor majoritet efter den första femårsperioden, men nekade att kandidera till en tredje period, eftersom detta skulle innebära att grundlagen måste skrivas om.
Som efterträdare till Theodor Heuss valdes nu Heinrich Lübke, som före valet hade suttit i förbundsdagen som representant för CDU och också var jordbruksminister i Adenauers regering. Även Lübke satt två valperioder som förbundspresident. Även om han inte har ansetts vara lika framstående som sin föregångare, har han ändå gjort stora insatser vad gäller den tyska frågan och i fråga om understödjande verksamhet i afrikanska länder.
Utrikespolitiskt var Adenauers regeringstid präglad av det kalla kriget. Framför allt märktes detta i frågan om Tysklands återupprustning, som blev aktuell i samband med Koreakriget. Tyngdpunkten i den västtyska utrikespolitiken var att integreras med övriga västländer och målet Tysklands återförenande. Genom den nära förbindelsen med USA lyckades en exempellös ekonomisk uppgång, som gjorde Tyskland till en gärna sedd handelspartner. Genom att erkänna den tyska skulden i fråga om behandlingen av judar under naziperioden och vara beredd att ekonomiskt gottgöra detta, vann man moraliskt anseende.
Inrikespolitiken under denna tid kännetecknas av hårda kontroverser mellan regeringen och oppositionspartiet SPD, som inte delade regeringens uppfattning om bl.a. utrikespolitiken. Partiet ansåg att regeringens nära förbindelser med västmakterna ledde till att delningen mellan de båda tyska staterna skulle bestå. En vändning i deras uppfattning kom först 1960, då man övergick till marknadsekonomin. Ett stort samhällsproblem, som måste lösas, var situationen inom det socialekonomiska området. En reform inom pensionssystemet 1957 utgjorde den största förändringen till det bättre. Till de stora huvudfrågorna hörde också inlemmandet av flyktingar och återvändande krigsfångar i samhället. Detta löstes med hjälp av lagstiftning och ekonomisk gottgörelse.
Ett inomtyskt problem var under hela Adenauers regeringstid förhållandet till DDR, som 1952 inrättade en spärrzon vid gränsen. Problemen eskalerade hela tiden och kulminerade den 13 augusti 1961, då DDR lät bygga muren rakt genom Berlin för att avgränsa Berlin helt och hållet.
Ekonomiskt var det tyska samhället på stark frammarsch, arbetarna fick det bättre och man införde 40-timmars arbetsvecka. Detta ledde till brist på arbetskraft och man värvade på 60-talet arbetare i utlandet. Dessa gästarbetare lade grunden till de numera ganska stora minoriteter av invandrare av turkisk, italiensk, grekisk och jugoslavisk härstamning.
Den man, som framför allt förknippas med den blomstrande tyska ekonomin är Ludwig Erhard, som tidigt kom att bli ekonomisk rådgivare åt den amerikanska militärregeringen. 1949 inträdde han som ekonomiminister i den första regeringen och bibehöll denna post ända till 1963, när han valdes till förbundskansler efter den avgående Adenauer, vars popularitet hade börjat sjunka. Erhard var den som låg bakom den sociala marknadsekonomin, som ledde till de snabbt stigande ekonomiska förbättringarna med full sysselsättning och höjd levnadsstandard. Det var i stor utsträckning hans förtjänst, att CDU under denna tid kunde vinna så stort före SPD i förbundsdagsvalen under 50-talet. Trots att han kan betecknas som fadern till det tyska ekonomiska undret, hade han ingen större framgång som regeringschef och på grund av en ekonomisk tillbakagång, som ledde till inre stridigheter inom CDU, beslöt partiledningen att 1966 ersätta Erhard med Kurt Georg Kiesinger, samtidigt som man tillsammans med SPD bildade en "stor koalition".
Denna koalition förde fram flera stora politiker, som kom att bli av avgörande betydelse under den närmaste tiden. Till dessa hörde bl.a. Willy Brandt (SPD), Karl Schiller (SPD), Herbert Wehner (SPD) och Franz Josef Strauss (CSU). Den nybildade regeringen, som hade över 90% av förbundsdagens medlemmar bakom sig, kunde genomföra flera viktiga reformer utan att behöva strida om dem. Avsaknaden av en fungerande opposition i parlamentet bidrog till att skapa en utomparlamentarisk opposition, som hade sin största utbredning inom studentrörelserna i slutet av 60-talet.
Denna opposition brukar också anges som en av orsakerna till utgången i 1969-års val, då man kunde bilda en regering SPD/FDP, trots att CDU/CSU hade blivit största parti i valet. Förlusten av regeringsmakten kom oväntat för CDU/CSU efter 20 års regerande och man kunde med svårighet finna sig till rätta i rollen som oppositionsparti. Ny regeringschef blev nu Willy Brandt, som i den tidigare samlingsregeringen hade varit utrikesminister och vicekansler. Hans anknytning till de nordiska länderna är väl känd, då han tvingades emigrera 1933 och bosatte sig då i Norge för att 1940 flytta över till Sverige. Efter krigets slut återkom han till Tyskland som journalist, återupptog kontakterna med SPD och verkade politiskt framför allt i Berlin, där han 1957-66 var regerande borgmästare under en mycket turbulent tid. Under sin tid som förbundskansler arbetade han hårt för en normalisering av förbindelserna mellan öst och väst, vilket resulterade i ett flertal betydelsefulla avtal och fördrag. Under hans tid som förbundskansler valdes 1973 både BRD och DDR in i FN. Hans tid som kansler fick ett oväntat slut. Oppositionen hade hela tiden kritiserat honom för hans östpolitik och försökt avsätta honom med hjälp av misstroendevotum. Detta lyckades inte, men östpolitiken blev i alla fall det som fick honom att avgå. 1974 inträffade den s.k. "Guillaume-affären", då säkerhetstjänsten avslöjade en av Brandts nära medarbetare som spion för DDR. I det läget fann Brandt för gott att lämna den politiska scenen.
Den efterföljande regeringen, ledd av Helmut Schmidt, fortsatte att förstärka förbindelserna med östländerna, men också med Frankrike, samtidigt som man hade en ekonomisk kris att klara av på hemmaplan. Oroligheter uppstod också genom flera terroristiska aktioner, där framför allt RAF (Rote Armee Fraktion) genomförde flera avrättningar av framstående personer. Schmidt visade i dessa situationer en fast hållning gentemot alla utpressningsförsök.
Under det att de första åren av den social-liberala koalitionen kännetecknas av att utrikes- och Tysklandspolitiken stod i förgrunden, kom intresset efter 1973 allt starkare att vändas mot ekonomi och socialpolitik. Häftigt ökande oljepriser och en nedgång i världsekonomin påverkade även Tyskland. Antalet arbetslösa steg hela tiden, företag fick stänga, finansieringen av sociala verksamheter stötte på allt större svårigheter, landet blev skuldsatt, budgeten var negativ och många beslutade reformer måste uppskjutas. Till slut blev motsättningarna så stora mellan koalitionspartnerna, att den socialliberala koalitionen bröt samman 1982, sedan FDP-ministrarna avgått. Efter ett misstroendevotum kunde CDU/CSU återta makten.
I valet 1983 kom ett nytt parti, de gröna, in i förbundsdagen. Detta representerade många av de rörelser, som under 70-talet verkade utanför de gängse partierna.
Den nya koalitionsregeringen tillsammans med FDP och med Helmut Kohl som regeringschef, blev under de första åren invecklad i flera "affärer", där ministrar var inblandade. Flera spionerihärvor uppdagades, men detta hade ingen större inverkan på förhållandet till DDR. Regeringen Kohl fortsatte den påbörjade inslagna vägen mot en normalisering av väst-östförbindelserna. Även med Frankrike fördjupades kontakterna.
Regeringen Kohl genomförde under starkt inrikespolitiskt motstånd ett förverkligande av vissa NATO-beslut, som gick ut på att stationera nya vapensystem i BRD. Det förutsågs, att detta skulle leda till en nedfrysning av förbindelserna med öst, men vad som hände, var det helt motsatta. Det bidrog starkt till att USA och Sovjetunionen upptog avrustningssamtal och kunde sluta en överenskommelse om avveckling av landbaserade medeldistansvapen i Europa. Förbundsrepubliken kunde speciellt genom utrikesminister Genscher utöva ett positivt inflytande på de deltagande parterna. Höjningen av statsskulderna kunde bromsas och en ny skattereform genomfördes. Nya arbetsplatser skapades; trots detta låg arbetslösheten i slutet av 1988 på 2,2 miljoner.
Inrikespolitiskt dominerade två ämnen under 80-talets sista år: arbetslösheten och energipolitiken efter Tjernobyl. Som en följd av arbetslösheten märktes också en stegrad aktivitet på den politiska yttersta högerkanten, där nynazister nu såg en möjlighet att göra sig hörda. Under 1989 kom de första tecknen på sprickor i öststaternas fasader mot väst: DDR-medborgare tog tillflykt till västtyska ambassader i Ungern, Tjeckoslovakien och Polen, varifrån de sedan fick tillåtelse att resa till Förbundsrepubliken. 9 november 1989 öppnades gränsen mellan de två tyska staterna, sedan 100 000-tals människor demonstrerat sitt missnöje med den östtyska staten och dess ledning.
Foto: 360b / Shutterstock.com