Denna ställning kulminerade med att han 962 lät sig krönas till kejsare i Rom. Detta var början till de tyska kungarnas krav på kejsarvärdighet. Enligt de grundläggande idéerna var kejsardömet universellt och förlänade bäraren herraväldet över hela västerlandet. Den politiska verkligheten var emellertid helt annorlunda. En höjdpunkt i fråga om makt nådde det tyska kunga- och kejsardömet under Henrik III (1039-1056), som förmådde att hävda sin överlägsenhet gentemot påven, men redan under hans efterträdare Henrik IV (1056-1106) kom påve och kejsare att jämställas (vandringen till Canossa 1077).

En ny blomstringstid för kejsardömet kom med Fredrik I Barbarossa (1152-1190), som tillhörde Stauferdynastin (1138). Hans huvudfiende i Tyskland var den saxiske hertigen Henrik Lejonet. Trots all framgång började under Fredriks tid en uppsplittring av territoriet, som försvagade centralmakten. Denna utveckling fortsatte sedan under hans efterföljare och rikets andliga och världsliga furstar blev till halvsuveräna landsherrar.

I och med att Stauferätten förlorade makten genom Konrad IV:s (1228-1254) död avslutades i praktiken också det universella västerländska kejsardömet. Inom riket fanns många krafter som strävade i olika riktningar, vilket hindrade Tyskland från att bli en nationalstat. I andra länder i Västeuropa var utvecklingen den motsatta, och i denna brist på samsyn ligger en av orsakerna till att tyskarna blev en "försenad nation".

Med Rudolf I (1273-1291) kom för första gången en företrädare för ätten Habsburg på tronen. Grevarna av Habsburg bodde i området vid Oberrhein och hade där stora landområden. 1356 utfärdade Karl IV den s.k. gyllene bullan, ett slags riksgrundlag, som förlänade sju utvalda furstar, de s.k. kurfurstarna, den uteslutande rätten att bli valda till kungar och gav dem dessutom flera andra rättigheter gentemot andra storheter. I denna grundlag bestämdes också, att Frankfurt skulle vara platsen för valet och att Aachen skulle utgöra kröningsstaden för de tyska kungarna. Under tiden fram till 1438 avlöste företrädare för olika ätter varandra som regenter. Den materiella grunden för kejsarnas makt var nu inte längre de ovan omtalade riksgodsen utan de egendomar som respektive dynasti hade. Detta innebar, att varje kejsare så att säga "såg om sitt eget hus".

Medan de mindre betydande grevarna, herrarna och riddarna så småningom förlorade i betydelse, växte städernas makt och inflytande. Under 1200-talet hade det blivit vanligt, att städer slöt sig samman till stadsförbund för att på så sätt kunna ta tillvara sina maktpolitiska intressen gentemot omkringliggande områden tillhörande olika furstar. Så stor blev deras makt, att de till och med kunde vinna regelrätta militära slag.

En annan typ av sammanslutning utgjorde Hansan, som var en förening av väst- och lågtyska handelsmän, som under 1100-talet och framåt bedrev handel med mera fjärran belägna orter i Nordsjö- och Östersjöområdena. Under 1200-talet uppstod ett flertal städer utefter Östersjökusten och dessa utgjorde tillsammans med äldre städer vid Nordsjökusten liksom Visby på Gotland den ekonomiska bas, från vilken Hansan konkurrerade med andra köpmän i området. Tack vare bättre handelsstrategier kunde de hansatillhöriga köpmännen snart behärska marknaden. I slutet av 1200-talet steg Lübeck fram som den ledande staden inom Hansan på Visbys bekostnad. Detta innebar också en förändring till en förening av hansestäder från att ha varit en förening av olika handelsmän. Under 1300-talets andra hälft var Hansan även militärt mäktig, speciellt som man ibland gjorde gemensam sak med andra stadsförbund. (Hansan behandlas i samband med flera städer och orter. Ytterligare upplysningar får man genom att använda sökmaskinen och skriva in 'Hansan'.)

Hansans nedgång satte in under 1400-talet, då engelsmän och holländare började idka handel i Östersjöområdet. Dessutom påskyndades denna process av en tendens till en alltmera national-protektionistisk handelspolitik. I princip var detta slutet på Hansan som ekonomisk makt, även om den existerade till mitten av 1600-talet.

Efter 1438 ärvdes kronan inom huset Habsburg, trots att riket formellt var en valmonarki. Under 1400-talet steg kraven på en riksreform. Maximilian I (1493-1519), som var den förste att anta kejsartiteln utan att krönas av påven, försökte förverkliga en sådan reform utan någon större framgång. Under hans regeringstid bildades några nya institutioner som fått stor betydelse, även om de just då inte kunde förhindra den fortskridande uppsplittringen av riket. Exempel på sådana institutioner är riksdagen och rikskammarrätten. Dessa bestod ända fram till 1806, när det heliga tysk-romerska riket upplöstes.